söndag 25 april 2010

Bryt det kulturella utanförskapet

I veckan träffade jag en grupp ungdomar med rötter från Balkan som spelar rappmusik. De har byggt upp en egen studio i en källarlokal i ett av Värnamos invandrartäta område. Där fanns en dator av äldre snitt, inlånade instrument, möbler från Erikshjälpen och väggarna hade ungdomarna själva målat om. Musiken är ett starkt intresse som kan förändra ungdomar. Det insåg jag ganska fort. Genom musik kan man uttrycka sina känslor och genom musik kan man bli sedd på ett positivt sätt. Deras låtar handlar om utanförskapet och att bli sedd. Att få vara en medborgare i landet Sverige. Det hade de särskilt markerat med att pryda sin lokal med en svensk flagga. Låtarna de producerar lägger de ut på Youtube (WildlifeProd2010). Verksamheten bedrivs som studiecirkel och ungdomarna tillhör den albanska ungdomsföreningen. Nu ville man visa upp för andra vad man åstadkommit för mig som kulturnämndens ordförande. Det är lätt som politiker att inte ta ungdomar på allvar och hänvisa till formella frågor om stadgar, ansökningar, protokoll och annat. För att ge dessa och många andra ungdomar en chans att få synas och nyttjas som en positiv kraft för ny kultur och bra integrationsarbete så krävs nya arbetsformer. Samhället måste förändra sina rutiner för att verkligen nå nya grupper. Annars stelnar vårt kulturliv och utanförskapet cementeras.

Många ungdomar i samma situation som de jag träffade har problem med att bli integrerade i samhället. Man bor trångt och dåligt. Arbetslösheten är hög. Det förekommer både kriminalitet och droger. Det saknas ofta positiva förebilder. Där har politiken en stor utmaning att ta sig an. Hur kan vi involvera alla ungdomar i samhället och bygga broar mellan ungdomar och samhället. Jag tror att vi måste träffas oftare. Skicka mindre papper och prata mer. Det blir ofta bättre. Så kände jag efter mötet med ungdomarna.


Utanförskapet finns inte bara i våra städer och förorter utan också på den rena landsbygden. Misstroendet mot politiken och politiker är stor. Avstånden ökar både kulturellt, ekonomiskt och tidsgeografiskt. Vad menar jag då med det. I staden introduceras ofta nya kulturella impulser och sist når det ut på landsbygden. Ta t ex detta med biopremiärer, möjlighet att få träffa professionella kulturarbetare etc. Landsbygden kommer ofta sist och man ens får möjlighet att erbjudas möjligheten. Ekonomiskt är det också stora inkomstskillnader mellan stad och land. Höginkomsttagarna bor ofta i staden eller i nybyggda villor med sjöutsikt i stadens närhet. De lågutbildade och låginkomsttagarna hänvisas till områden med låga huspriser och äldre lägenheter. Det tidsgeografiska avståndet har också trots den nya tekniken inte minskat avsevärt. Tvärtom så har det för många ökat. Färre tågstopp, sämre kollektivtrafik på landsbygden och kanske bara tillgång till en bil i familjen, vilket ofta innebär att ungdomar får avstå från föreningsaktiviteter i staden.


Jag upplever att det finns stora likheter mellan landsbygdens och förortsmiljöns situation. Det finns stora klyftor mellan makthavare och människor. Centerpartiet har här som ett småfolksparti ett stort uppdrag att driva opinion för dessa grupper och utnyttja det inflytande vi idag har i kommuner, landsting och riksdag för att bryta utanförskapet

onsdag 7 april 2010

Lås inte in lärarna i skolan

Svensk skola är i kris menar många. Kunskapsnivån ligger inte längre i topp och många elever klarar inte ens den mest grundläggande nivån i grundskolan och gymnasiet. Ungdomar som slutar skolan utan fullständiga betyg löper stor risk att hamna i utanförskap visar många undersökningar. Det kan t ex handla om långvarig arbetslöshet, drogberoende och kriminalitet. Gymnasiets individuella program har blivit ett av de största programmen. Det är ett underkännande av svensk skolpolitik, men också ett tecken på att synen på kunskap i samhället har förändrats. Förr så hade folkskolläraren i samhället ett högt anseende. Bildning stod högt i kurs. De idéburna folkrörelserna kämpade för ökad bildningsnivå genom att organisera folkbildande aktiviteter. Studiecirkeln som form för frivilligt lärande inom folkbildningsorganisationerna och folkhögskolorna växte fram. Samtidigt reformerades det obligatoriska skolväsendet och skolan blev en skola för alla. Tiden i skolan för ungdomar är idag i praktiken 13 år, från förskoleklassen till studenten. Kanske inte så konstigt att det finns en och annan skoltrött ungdom. Samtidigt får många ungdomar idag inte bli vuxna utan tas om hand av föräldrarna alldeles för länge. En kollega till mig berättade om föräldrar som följde med sina ungdomar till öppet hus på högskolan i Jönköping. Ska inte ungdomar någon gång få bli vuxna. Särskilt högskolestudier är faktiskt inget för föräldrar att lägga sig i. Högskolan får inte bli en fortsättning på gymnasiet i brist på annat.

Jag valde själv att sadla om till läraryrket när jag hade passerat de trettio. Tidigare jobbade jag som mejeriarbetare vid Arla ostmejeri. Konkret kroppsarbete med tydlig start och sluttid. Resultatet av arbetet kunde man se omedelbart. Mitt nuvarande yrke som gymnasielärare trivs jag verkligen med. Kreativt och utvecklande och fortfarande ganska fria arbetstider. Stenhårt arbete under terminstid, där det går åt både kvällar och helger för att hinna med – men kompensationen kommer då eleverna har lov. Då kan man ladda om batterierna, rätta undan prov och inlämningsarbeten, läsa en och annan bok som kan ge nya impulser, resa, besöka museer etc. Arbetet tar inte slut när lektionerna är över – men till skillnad från mitt förra arbete så kräver lärarjobbet kreativitet. Då är friheten värd mycket. Fick ett mejl från en tidigare elev som ville ha ett ärligt svar från mig. Ska jag söka till lärarutbildningen i höst? På plussidan finns fortfarande friheten att själv bestämma hur 10,5 timmar per vecka ska disponeras, utöver de 35 timmar i veckan då vi är bundna till arbetplatsen. För en förkrossande majoritet av Sveriges lärarkår är denna fråga en ödesfråga. Ska lärarjobbet vara attraktivt i framtiden och vi ska kunna höja kvaliteten på den svenska skolan så krävs att lärarkåren är med på noterna. De pågående avtalsförhandlingarna måste beakta detta och sluta döda lärarnas kreativitet genom att låsa in dem i skolan 40 timmar i veckan. Var istället rädd om det engagemang som finns hos lärarkåren. Samhället behöver dem som är beredda att satsa på lång utbildning och föra bildningstraditionen vidare. Det måste parterna på arbetsmarknaden inse.