Med snabbtåg genom japansk kultur

Sitter just nu på snabbtåget Shinkansen mellan Kobe och Hiroshima i Japan. Två veckors intryck har satt sina spår i medvetandet. Fenix Kunskapscentrum i Vaggeryd har sedan nästan tio år tillbaka ett samarbete med Fukiai High School i Kobe. Vart tredje år besöker vi varandras skolor, bor i varandras familjer och har gemensamma projekt. I år har vi valt att arbeta med miljöfrågor. Vi har bl.a. gjort en undersökning om miljömedvetenhet i båda länderna och i tisdags besökte vi Eco Plaza i Kobe som jobbar med att stödja en hållbar utveckling, bl.a. med informations genom skolor, bidrag och olika projekt. Vi kunde t.ex. konstatera att den elsnåla tekniken med LED-belysning och användning av solceller har slagit igenom i Japan. Var med på en traditionell marknad i Mickey city som är en förstad till Kobe, av Jönköpings storlek, och där fanns det försäljare av solpaneler som konkurrerade om uppmärksamheten med de som sålde japanska sågar, färsk ingefära eller begagnade kimonos.

Snabbtåget Shinkansen och förresten hela kommunikationssystemet är en upplevelse av rang. Tågen går fort, går exakt i tid och alla ställer automatiskt upp på led framför rätt dörr och väntar tills de som ska stiga av har gått ut. Samma ordning råder i biltrafiken. Man stannar vid övergångställena, håller hastigheten och de flesta bilar är riktigt bra miljöval. Trots att miljontals människor ska förflyttas på liten yta så upplever jag inte att det lukar särskilt mycket avgaser eller att man hör tutande bilar särskilt ofta. Den japanska mentaliteten går igen i det mesta. Laglydigheten är hög. Glömmer man sin mobil på restaurangen är sannolikheten hög att den ligger kvar även efter en timme och plånboken har jag haft i bakfickan hela tiden. Kanske är jag en naiv svensk – men Japan är verkligen landet ordning och perfektion.

Finns det då inga baksidor. Visst är det så. Arbetsmoralen är stenhård och utrymme för frihet och fritid är minimal. Mina lärarkollegor i Japan är i skolan tidig morgon varje dag, har 20 dagars semester och går sällan hem före sex eller sju på kvällen, även om de inte har mer undervisning i veckan vi har i Sverige. Här förutsätts att man har en förstående partner som fixar allt som har med barn och hem att göra. De flesta kvinnliga lärarna är ensamstående. Tid för familjebilding finns inte om man ska göra karriär. Japan är landet annorlunda. Fyllt av kontraster. Supermodernt och fruktansvärt traditionellt på samma gång. Vi har en del att lära men också en del att lära ut. Genom sociala medier som Facebook och Skype suddas de geografiska avstånden allt mer. Framtiden är global och den måste vi aktivt möta.